Jag har haft många konstiga perioder i mitt liv men min  "emo"/fashioncore period var nog den mystiskaste.

Jag mådde sjukt dåligt hela 6an-7an. Folk mobbade mig för mina svarta kläder långa lugg och extrema mängd spännen i håret. Råttor var det bästa som fanns och åxå det enda jag brydde mig om. Jag var övertygad om att ingen förstod mig, jag var helt ensam i världen och att inte en enda människa brydde sig om mig.

Jag såg ut som ett äkta troll och jag gissar på att hela min släkt ser tillbaka på den tiden med fasa. För det var en pärs. Men själv ser jag tillbaka på den med stolthet. Jag stod upp för mej själv, för den jag var. Och jag lyckades ta mej ur allt det svarta. Den tiden är nog det som format

mej mest. 


Sen var det åxå hösten 2009. 
En höst full med alkohol. Det var då jag började röka,dricka och vara allmänt jävlig. Hade diverse pojkvänner och ickepojkvänner, söp varje helg och mådde allmänt pissigt.

Det var kul, men tragiskt. 
Det var åxå då som jag sa upp kontakten med min pappa helt. 

Jaa det är tur att man mognat lite, att man mår bättre

och att livet inte är lika svajjit mera :) 
Dock kommer alltid den lilla emoflickan och den trassliga party

bruden alltid finnas nånstans inne i mig.